Jugend var inte bara en stil av många runt sekelskiftet 1900. Jugend var en ung djärv vilja, och jugend betyder just ”ungdom” på tyska. I Frankrike och Belgien blev namnet i stället ”art nouveau” – den nya konsten. En vilja från arkitekterna att reflektera och sätta människan och det sinnliga i centrum i en värld som tycktes röra sig allt snabbare med industrialismens utveckling. Och där demokratiska och liberala tankar fick allt starkare fotfäste i samhället för att skapa större jämlikhet, se alla människors lika värde.

Jugendstilens arkitekter propagerade för hantverket och en återgång till de gedigna och äkta materialen, som en reaktion mot det allt mer industrialiserade byggandet i storstäderna. För arkitekterna på Snøhetta blir detta ånyo ett rättesnöre när lägenheternas interiörer utformas.

De progressiva konstnärerna hade redan i slutet av 1800-talet känt samma pockande behov, och ett antal ”ismer” förändrade framförallt måleriet för alltid, med impressionism och expressionism som tidiga yttringar.

För arkitekterna handlade det om att frigöra sig från de grekiskt-rommerska idealen där ornament och proportioner följt strikta regler i hundratals år, för att inte säga tusentals. Arkitekternas ambition och vilja var att skapa något nytt, en linje som blickade framåt istället för bakåt – nya ambitioner framför traditioner. Den nya ungdomliga stilen florerade under olika namn och fick lite olika uttryck i olika länder.

Just ordet ”florerade” är lämplig benämning för just det som skapades av franska och belgiska arkitekter. Blom- och växtornamenten fick här svällande former som gick långt över gränsen för vad man sett tidigare i inredning, glas, gjutgods och möbler. Hantverk och äkta material fick större spelrum. Nedgångarna till Paris metro-stationer från denna tid är ikoniska exempel.

I Skottland, Österrike och delvis även i norden drevs jugendarkitekturen i en mer geometrisk och avskalad riktning med arkitekterna Charles Rennie Mackintosh och Josef Hoffmann som pionjärer. Även här betonades hantverket, renheten och de nakna materialen. I Nordens större städer hittar man både byggnader med det lekfulla, snirkliga uttrycket och det mer strikta geometriska. Till det mest säregna inom jugend brukar katalanen Antoni Gaudí kopplas, vars byggnader i bland annat Barcelona visar på ett nästan gränslöst uttryck. Ett paradigmskifte inom arkitekturen. Vår egen Josef Frank utbildade sig till arkitekt i Wien under slutet av 1800-talet och präglades uppenbart av denna tid och stil. Han kom till Sverige faktiskt först som 50-åring.

Oftast pratar vi inte om jugend som en del av modernismen, utan något som förebådade den, men vi kan vara tveklöst säkra på att dessa arkitekter såg sig som extremt moderna. Även Frans Frise som ritade vårt hus på Berzeliigatan 11. När det gäller storstaden Göteborg så kan vi konstatera att antalet jugendbyggnader är förvånande få jämfört med exempelvis Stockholm. Huset vi nu renoverar är och blir ett unikum.

Historien om Frans Frise, arkitekten bakom Berzeliigatan 11, är värd uppmärksammas. Dels för att uppgifterna om honom är ganska knapphändiga, dels för att han inte alls var skolad arkitekt från akademien. Frans föddes i Örgryte och var i ungdomen en framgångsrik friidrottare. Hans far Johan August, var en mycket framgångsrik byggmästare i Göteborg och stod bakom många av stadens landshövdingehus. Med den bakgrunden fick ingenjör Frans Frise chansen när hans far skulle bebygga tomten på Berzeliigatan 11.

Frans måste varit full av ambition och väl förtrogen med tidens manifest och strömningar på kontinenten, som danade väg för Jugendepoken – den ungdomliga, luftiga nya stilen inom arkitektur och formgivning. Berzeliigatan 11 måste varit ett djärvt förslag från den unge Frans, med tanke på att den nya stilen aldrig riktigt hittade hem till Göteborg. Det något sidoställda burspråket kan förbrylla lite, men att våga bryta upp det axiala och symmetriska var just en del av det nya. Frans vågade, men detta blev ett isolerat förstlingsverk, några fler byggnader av denna dignitet lämnade aldrig hans ritstift. Han avslutade sin karriär på Statens Järnvägar som underingenjör, ritandes stationsbyggnader fram till 1940-talet.